Vårkänslor

Halloj

Verkar som att det är lite svårstartat det här att få igång mig själv att skriva oftare...
Aja, a work in progress.

Två bloggare som jag följer aktivt har fått barn nu i år. Jag är otroligt lycklig för dem och blir innerligt lycklig varje gång jag ser bilder på deras små knyten.
Men samtidigt gör det så ont i mig själv. Tårarna rinner och jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva samma lycka. Planen för maken och mig har varit att jag ska få en tillsvidaretjänst innan vi börjar kolla upp varför vi inte får barn på egen hand. Och nu är jag väl närmre än jag någonsin varit tidigare. I slutet av maj ska jag påbörja ett längre vikariat inom kommunen, som sträcker sig lite över ett år. Så då får jag ihop LAS-tid och när vikariatet går ut så vet jag en kollega som fyller 65, så hon ska kanske gå i pension då. Så, vem vet, kanske att jag får den tjänsten då. Så innan jag fyller 30 borde vi kunna påbörja våra försök att få barn på riktigt. Hoppas kan man ju.
När jag fick vikariatet så sa min man att vi kanske ska börja redan nu, för det borde vara säkert att jag får en tjänst inom kommunen. Men jag är rädd att det ska bita mig i arslet om jag inte säkrar en tjänst innan vi skaffar barn.

Tråkigt nog så känner jag inte riktigt att jag har någon att prata med om min barnlängtan. De som har barn redan känner ju inte längre den där längtan, samt att de jag känner som har barn har inte haft några problem att få dem.
De som inte har barn, i min vänskapskrets, verkar inte ha någon barnlängtan, så de kan jag inte heller vända mig till.
Så just nu känns det som att det bara är min make och jag som har svårt att få barn och längtar efter att få bli fler i familjen. Ganska ensamt, med andra ord.

Over and out