2019-12-09 Arbetsmiljö - chefen?

Min chef...ja, vad ska man säga om hen?
Jag har haft ett otal chefer under mitt arbetsliv, trots att jag inte ens hunnit bli 30år ännu.
Men chefen jag har nu...den tar nog banne mig priset.
Jag har fått höra en hel del grejer från hen som jag inte tycker är okej att säga till någon, allra minst en som är underställd.
Hen har sagt till mina medarbetare att de får skylla sig själva för att de blivit hotad av några anhöriga till en klient. Trots att det sedan länge var tydligt att problemet låg hos de anhöriga...
Hon hade även mage att säga till flera av medarbetarna, under enskilda samtal, att en annan medarbetare var orsaken till problemen!!!
När jag då sedan blev åtsagd att jag inte fick göra något i detta ärende, då jag endast var sommarvikarie, framförde jag informationen till mina medarbetare. Jag framförde det så enkelt och tydligt som möjligt, utan att lägga in någon värdering i beslutet. Utan jag sa att jag kunde förstå min chefs ställningstagande, samt att jag behövde respektera det.
När då sedan mina medarbetare blev irriterade på min chef vid ett senare möte, så sade de till hen att hen hade bakbundit mig i ärendet.
Detta gick uppenbarligen inte hem hos min chef, som tycks skuldbelägga mig för det uttalandet. Som att jag pratat skit om hen bakom dennes rygg. Jag trodde vi klarade upp detta den sommaren, men tydligen släppte hen det inte. För när jag träffade hen igen, i år, för att prata om det nya vikariatet jag skulle gå på, så fick jag veta att hen inte var nöjd med hur det hade blivit då, i tidigare nämnda ärende. Som att jag hade gjort något fel då. Men då jag ville förklara mig så avbröt min chef mig och sade att det var vatten under bron. Men hen var även noga med att förklara för mig att hen inte hade anställt mig, om det inte vore för att chefen innan hade gjort det föregående år, samt att jag därmed hade LAS-företräde för tjänsten då den kom ut.
Efter det verkar det som att hen haft något emot mig specifikt. Jag har fått höra att jag slösat med kommuninvånarnas pengar då jag arbetat med förbättringar för mig och mina kollegor (trots att dessa förbättringar besparar oss flera timmar i arbetstid, som vi då kan lägga på andra, viktigare arbetsuppgifter), att jag inte borde jobba med ett kontorsjobb utan hellre på golvet, som att min utbildning till beteendevetare inte är ett skvatt värd.
Hen har även sagt att jag rår för min sjukskrivning själv, som att jag inte alls signalerade till hen att det inte var bra och att jag behövde hjälp... Enligt min chef så rår jag själv för hur jag har blivit behandlad av mina medarbetare i en ny grupp. Som att jag själv drog på mig att bli motarbetad och kränkt av mina nya medarbetare. Jag undrar om hen även skulle säga åt ett våldtäktsoffer att den får skylla sig själv för våldtäkten...

Nu har jag fått nog av alla grejer min chef har gjort mot mig. Jag har sammanställt ett brev, 4 sidor långt, med incidenter där jag upplevde att jag blev dåligt bemött av min chef. Detta brev har jag gett till mitt skyddsombud, som nu ska prata med vår chef. Vad som kommer av detta har jag ingen aning om.

Jag har blivit uppmanad av en kollega att skriva en anmälan om arbetsskada, i och med att jag blev sjukskriven pga depression och stressrelaterad ångest som uppkom pga arbetssituationen.

Ett syskon till mig har uppmanat mig att skriva en 6:6a. Vilket är en anmälan till Arbetsmiljöverket med en begäran om åtgärder kring arbetsmiljö och arbetstider. Detta för att den arbetsbörda, samt arbetsmiljö, vi har, jag och mina kollegor, inte är hållbar.

Vi får se vad som kommer ut av detta. Jag har åtminstone påbörjat något som förhoppningsvis ska kunna resultera i att mina kollegor får det bättre i framtiden.

Over and out

Försäkringskassan

Försäkringskassan ska betala ut till de som är sjuskrivna och inte kan jobba, men uppenbarligen borde de snarare kallas Förnedringskassan... Jag har två olika läkare som sagt att jag är sjuk av ångest och har depressions-tendenser. Jag har fyllt i olika skattningar som ska hjälpa sjukvården att avgöra det psykiska måendet hos en person och då fått höga poäng (vilket innebär att jag mådde skit då jag gjorde dem, höga poäng = väldigt dåligt). Men eftersom läkarna inte kan peka på något fysiskt fel hos mig, så är jag tydligen frisk och borde ha jobbat, trots att jag inte kunde sova och grät konstant i början då jag var hemma. Detta är enligt försäkringskassan. För enligt dem gäller inte läkarnas utlåtande, utan det är tydligen bara tomma ord från dem läkarna. Försäkringskassans egna läkare, som jag aldrig träffat, menar tydligen att man inte kan se något fel hos mig, så jag har inte fått några pengar under min sjukskrivning. Utan jag borde tydligen skylla mig själv att jag blev dålig av stress och ångest och fick en depression i och med det. Eller, enligt försäkringskassan, så blev jag ju inte dålig....utan jag borde bara fortsatt gå till jobbet. För att gråta konstant hindrar en inte från att utföra sitt jobb...

Ja, jag är väldigt bitter nu. De ska tydligen ta ett "ordentligt" beslut den 30/10. så jag får väl se om de ändrat sig då, efter att den ena läkaren skickat in ytterligare intyg på mitt mående.

Kan ju berätta att jag mått skit, men inte en enda gång under början av sjukskrivningen funderade jag någonsin på att avsluta mitt liv. Men efter samtalet från handläggaren på försäkringskassan så var det dit mina tankar for. Varför skulle jag försöka börja må bättre om jag skulle riskera att hamna på ruinens brant, ekonomiskt sett. Jag var ju redan på mitt psykiska måendets klippkant, och försöker fortfarande försiktigt backa därifrån innan marken under mina fötter börjar ge vika. Men då kom hen och berättade att jag kunde jobba enligt försäkringskassan, så jag ska inte få några pengar. Då kändes det som att de lika gärna kunde ha satt ett vapen i min hand och sagt åt mig att krama avtryckaren. För det kändes som att de sa till mig att jag inget är värd och att jag bara är en börda för samhället.

Nu mår jag lite bättre. Men är fortfarande bitter på Försäkringskassan och deras hanterande av psykisk sjukdom. Enligt dem verkar det bara vara fysiska sjukdomar som räknas, om ens det.

Fan ta Försäkringskassan och deras inhumana hanterande av sjukskrivna! 

Ångest

Jag känner ångest. Bara jag ska gå utanför dörren så kan jag få en känsla av panik och ångest. Inte över att träffa folk, utan över att träffa människor som jag känner igen, eller som känner igen mig. Som då kommer vilja prata med mig om mitt mående, eller om min tillbakagång till jobbet. Jag kan gärna ha tomma samtal med människor jag inte känner, d.v.s. hälsa på dem och prata om vädret. Men så fort det kommer ett krav in i bilden, oavsett om det är verkligt eller bara existerar i mitt huvud, så får jag ångest.
Mitt liv som verkligen skulle börja nu, nu när jag äntligen fick ett lång-vik, och så klarar jag inte av det och blir sjukskriven pga stress... Nu känns det som att livet står på paus. Som att jag kommer behöva börja vända på varje krona och inte komma någonstans i mitt liv. Som att jag är värdelös och befinner mig i ingenstans. Inte landet ingenstans, för det hade varit fantastiskt. Utan i inget. Det finns inget här. Inget kommer hända här. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att något ska hända. För att livet ska börja gå framåt igen. Jag känner mig vilsen och rädd.

På sätt och vis skulle jag vilja tillbaka till skolbänken. Men det är nog mest för att som student fick jag träffa andra som också var vetgiriga och var intresserade av omvärlden. Medan jag upplever att jag just nu bara träffar folk som är intresserade av vad som sker i deras egna lilla samhälle, men inte bryr sig om omvärlden. Eller..jo, det gör dem, då det påverkar dem. Så om det är en naturkatastrof i det land de hade tänkt fara till på sin semester, då är det hemskt. Och de bryr sig just då. Men så fort de inte berörs av nyheterna, så är det bara en ryck på axeln och sedan talar de om den där stackars "Frida" vars barn bröt benet, eller om "Anders" som det ryktas är otrogen mot sin fru. Om de ens bryr sig om människorna i sin omgivning. Oftare pratar de om "Paradise hotel" eller om kläder och inredning.

Varför känner jag mig som att jag är ensam, i en värld där folk mest bryr sig om vad Kardashians har för sig? Varför, när vi nu existerar i en värld där information bara är några knapptryck bort, verkar ingen bry sig om fakta? Varför verkar folk mer ytliga och korkade nu, när de kan lära sig vad som helst, när som helst? Varför verkar jag inte hitta någon som är vetgirig? (Utöver min make).
Vart finns alla dessa fantastiska människor som bryr sig mer om utveckling och fakta och man kan ha intressanta diskussioner med?

Jag känner mig som en uggla omgiven av getter.

Nu har jag ju åtminstone min make, som också är vetgirig. Men resten av människorna jag har kommit att lära känna här i staden, är getter som springer omkring och är väldigt nöjda med sin egna lilla värld. Hoppar och gör trix, men bryr sig inte om vad som sker i en annan landsdel.

Suck. Nu tryter orden och jag känner mig handlingsförlamad och frustrerad. 

Utmattad?

Det har tydligen blivit allt vanligare med att unga kvinnor blir sjuka av stress. Utmattade.
Jag började gråta en tisdag morgon innan jag skulle till jobbet, vilket inte var ovanligt, jag hade gråtit före och efter jobbet ett tag. Men den här gången så kunde jag inte sluta gråta. Jag klarade inte av att bita ihop. Jag grät från 6:15 till 10:00, nonstop. Sen grät jag av och till under dagen och resten av veckan.

Nu gömmer jag mig för folk, vill vara ifred, men samtidigt känner jag mig fruktansvärt ensam.
Jag mår dåligt över att det där diskberget bara växer och växer. Men jag orkar knappt ta mig upp ur sängen vissa mornar.
Vissa nätter kan jag inte somna förrän framåt morgonen, men går hela dagarna och känner mig så slut att jag borde däcka så fort jag lägger huvudet på kudden. Men nej, i stället ligger jag och vrider och vänder på mig.
Det känns som att jag är i ett vakuum. Jag gråter inte så ofta just nu. Men jag får svårt att andas och ett tryck över bröstet titt som tätt. Orkar inte ta mig för att göra något, men önskar att något ska hända.

Kändes nästan fult att jag fick höra att jag nog mår bättre för att jag skrattade till en sväng. För jag känner mig inte bättre. Jag känner att jag hamnat är en skugga av mitt forna jag. Visst, jag kan skratta och skämta med folk. Men jag känner mig tom och trött. Det fick mig att tänka på folk som tar sitt liv, de brukar ju verka som gladast då de har bestämt sig för att avsluta allt. Så folk tror ju att de mår bra, men det gör de ju uppenbarligen inte. Så att någon skrattar och skämtar behöver inte betyda att den mår bra. Kanske den är väldigt duktig på att dölja sitt mående, eller kanske den mår bra just nu, i denna stund. Men det betyder inte att den personen inte kommer gå hem och dra täcket över sig och gråta hjärtat ur sig sen.
På grund av den kommentaren känner jag mig nästan rädd för att skratta eller skämta kring folk, för då kommer de säkert tycka att jag mår bättre, och tvinga mig tillbaka till jobbet och kraven kommer öka på mig igen... Men jag känner mig inte redo för det än.

Jag känner mig tom, värdelös. Det är ju jag som ställer upp och hjälper folk. Jag har alltid varit den som medlat i min familj och som försökt få alla att må bra. Jag vill hjälpa folk i min omgivning. Men nu orkar jag knappt ta hand om mig själv.

Jag har ibland knappt orkat gå ut med hunden, redan i vintras. Nu undrar jag om det var ett tidigt tecken på stress.
Sista veckorna på jobbet skakade jag ofta i händerna när jag skulle fika/äta. Hade ont i huvudet och lederna. Vaknade med hjärtat hamrandes i bröstet, utan att veta vart stressen kom ifrån.
Jag tuggade igenom alla händelser på jobbet. Allt jag gjort, allt jag skulle göra och allt som skulle komma att behöva göras i framtiden. Allt malde på i en strid ström.
Det var allt jag tänkte på när jag kom hem från jobbet. Det var allt jag pratade om med min karl. Det var allt jag försökte undvika när jag var ledig, men som ändå stod där i dörren som en envis stalker som vägrade lämna mig ifred.
Jag frågade mig flera gånger per dag: vad gör jag fel, vad borde jag göra annorlunda?
Det var en konstant loop som spelades upp i huvudet.

Känslan av att jag behövde steppa upp, och göra bättre ifrån mig, låg hela tiden där i utkanten. Jag dög inte, jag räckte inte till. För det är vad jag fick höra av mina medarbetare.
Tydligen så ska man ju, med mitt jobb, veta allt första dagen man jobbar, oavsett om man fått någon introduktion eller ej. Man får inte heller säga att man inte vet en sak, men att man ska kolla upp det. För man får inte erkänna att man inte vet. En person med min tjänstetitel får inte erkänna att den inte har koll på vissa saker. Den får inte heller fråga efter förslag och idéer från sina medarbetare. För man ska vara allvetande och sitta på alla lösningar själv. (Trots att forskning visar på att det faktiskt är riktigt positivt att involvera medarbetarna och låta dem känna sig delaktiga).
Jag blev ifrågasatt och påhoppad titt som tätt. Trots att de visste att jag inte hade hunnit få någon introduktion (pga sjukdom på arbetsplatsen). Trots att jag försökte förklara att jag gör mitt bästa och att jag vill allas bästa, så kände jag mig hotad och ovälkommen.
Väldigt dumt av mig att inte förstå att jag ju borde ha koll på allt, så fort jag fick titeln chef...

Det känns väldigt fult att jag haft jobb som chef i flera andra grupper, under samma arbetsgivare. Men aldrig då upplevt att jag förväntats vara någon übermensch som har övernaturliga krafter och stenkoll på allt och alla. Folk har förstått om jag behövt kolla upp något och sedan återkoppla till dem. Eller om jag råkade missa något. Men nej, inte den här gruppen. Den här gruppen hade inget överseende med att jag jobbat med annat ett tag och att jag inte fick någon ordentlig start när jag kom till dem. Jag förväntades ha samma koll som den ordinarie chefen, men utan någon inlärningsperiod.
De kom med konstiga uttalanden, om att de hade sett att de faktiskt hade rätt till olika saker enligt avtalet. Så som att gå till läkaren på betald arbetstid. När jag då visade på det motsatta, på arbetets egna hemsida. Så trodde de mig inte. Utan jag skulle behöva leta fram det faktiska avtalet, med underskrifterna från facket, innan de skulle tro mig. Nu gav de sig när jag fick tag i en artikel från kommunalarbetaren, som var från början av 2000-talet. Plötsligt blev det väldigt tyst om det här med läkarbesök. De kunde inte ens ta fram det de hade läst som påvisade motsatsen. Sen fortsatte det i samma anda. Jag skulle leta upp och bevisa motsattsen till typ allt de kunde tänkas komma på.
Det hade inte förvånat mig om de hade försökt övertala mig att börja betala för deras resor till och från jobbet...
Att alltid behöva vara förberedd på att bli utskälld, eller idiotförklarad, tog tillslut ut sin rätt. Nu undrar jag varför jag inte orkade. Varför lyckades inte jag, som är utbildad beteendevetare, handskas med situationen?

Jag känner mig värdelös och är rädd att jag förstört resten av mitt liv.
En kompis skickade en länk till SVT's Uppdrag granskning: Sjukt Stressad. 
Är jag verkligen så illa däran som de jag ser i serien? Jag kan väl inte vara sjuk? Fysiskt sjuk, ja ibland, men psykiskt? Nä, inte jag!
Men när jag tittar på serien så känns det som att jag nästan alltid balanserat på den där gränsen, gränsen till att stressen skulle bli för mycket. Redan som barn hade jag en känsla av att jag behövde vara perfekt. På universitetet lyckades jag släppa det lite, jag var nöjd om jag blev godkänd på en uppgift och jag kände att det fick räcka att jag pluggade, jag ville inte jobba och riskera att studierna skulle bli lidande. Gu så tacksam jag är nu för att jag gjorde det valet! Men jag kände mig lat i jämförelse med många klasskamrater, för de studerade, jobbade och tog hand om småbarn.
Men kanske det var anledningen till att många med barn plötsligt hoppade av? För att de inte orkade och/eller blev sjuka av stress?

Varför tycks det vara ett krav på folk idag, att de ska göra allt och lite till? Det räcker inte att de studerar, de ska jobba också. Gärna samtidigt som de har någon hobby de lägger ned själ och hjärta i. Glöm inte bort att de också ska vara goda vänner, som finns där i vått och torrt. Just ja! De ska ju även orka med en partner och barn också! De ska även vara en god dotter/svärdotter och hålla efter i hemmet!
Listan kan göras oändligt lång. Lägg då till att man även ska visa upp en god fasad, exempelvis på instagram och facebook. Orkar man inte interagera via dessa sociala kanaler så blir det som att man inte finns, man blir exkluderad från socialt umgänge/samhället. (i alla fall enligt mina egna erfarenheter).

Så kanske det inte är så konstigt att folk mår sämre och sämre i dagens samhälle?
Men orkar jag vara så stark att jag tar bort mina sociala medier? Orkar jag stå på mig och säga att det där orkar jag inte. Orkar jag besluta vad jag ska lägga energi på och samtidigt välja bort sådant jag inte orkar/vill lägga energi på? För då blir jag ju en avvikelse, då avviker jag från den sociala normen...

Vem orkar vara en avvikelse, även om det är för ens eget bästa?

Tiden?

Vart tog tiden vägen?
Det känns som att den springer ifrån mig. Jag hinner inte med och känner mig helt slut.
När blev jag 28? Hur sjuttsingen kan min man bli 31 i år? Å hunden, han är redan 4 år gammal!

Jag pratade med grannen om deras barn och fick då veta att deras äldsta blir 10 i år...10! Detta föräldrapar är lika gamla som min make! Och jag vill minnas att deras äldsta såg väldigt liten ut då vi blev grannar, för snart 3 år sedan... Så när blev han så stor?

Mina föräldrar är snart båda pensionärer...när hände det? De fyllde ju nyss 50?!

Just nu känns det som att jag springer och försöker komma ikapp, men att jag inte lyckas, hur jag än gör. Det som känns som en dag, kan vara så mycket som en vecka, eller en månad. Det känns som att om jag blinkar, så har det plötsligt gått ett halvår.

Vad har jag hunnit på denna tid? frågar jag mig då och då.
Det var faktiskt först då jag berättade för en i jobbet vad jag har jobbat med tidigare, som jag fick lite perspektiv på mitt liv. För hen svarade med att säga: "Oj! Så mycket du har hunnit med."
"Nja...jo, kanske..." blev mitt svar. För kanske jag ändå har hunnit en hel del i mitt liv, även om jag själv inte uppfattar det så. Jag har ju hunnit testa några olika yrken, olika arbetsplatser och även bott på några olika orter. Utöver det har jag hunnit finna en människa jag verkligen älskar och som jag dessutom hunnit gifta mig med.

Men det jag tror grämer mig mest, och gör så att jag känner mig stressad över hur tiden springer ifrån mig, är att jag ännu inte funnit mig någon riktig vän här i Norrbotten. Det känns nästan hopplöst. För hur jag än vrider och vänder på mig, så känns det inte som att jag riktigt är välkommen. De som är födda och uppvuxna här verkar finna varandra, även nya konstellationer, men vi som är inflyttade får försöka finna andra som även de är inflyttade. För ingen infödd blir vän med en inflyttad...
Jag när fortfarande en förhoppning om att jag ska snubbla över någon som jag verkligen klickar med. Men hoppets låga falnar sakta. Så jag är rädd att jag en dag kommer säga till min make att jag vägrar bo kvar, för att jag i så fall kommer vara helt galen och svältfödd på socialt umgänge utanför vår familj.
Av någon anledning är jag av uppfattningen att det är lättare att skapa nya bekantskaper och vänskapsband i de lite mer sydliga delarna av landet. För mina vänner som bor i Gävleborgs län och söderut, verkar hela tiden utöka sin bekantskapskrets, medan jag upplever stiltje i min.
Eller så är det att jag är så pass "gammal" och fortfarande inte har barn, som gör att jag inte tycks välkommen i någon vänkrets. För de som har barn vill prata med andra som har barn. Medan de som inte har barn vill prata om singellivet och/eller fester, vilket inte hör till mitt intresseområde.

Aja...nu har jag vältrat mig klart i min lilla offerkofta.
Åter till vardagen och (om ett par timmar) midsommarfirande.

Ha det!

Vuxen? Jag?!

Tänk vad vuxenlivet kan vara konstigt om man tänker på det ur ett barns ögon.
Jag har på sistone tänkt mycket på vad jag skakade på huvudet åt som barn, men som jag numera, som en vuxen, tycker är riktigt roligt eller ger mig en känsla av tillfredsställelse.

Utropet: "Men guu så stor du har blivit! Jag minns när du var såhär liten!"(Gest med händerna som för att visa hur liten personen var då).
Som barn störde det mig något oerhört att få höra det där titt som tätt av bekanta till familjen.
Men som vuxen kommer jag på mig med att göra det titt som tätt. För guu vad stor de har blivit! De där barnen som jag minns som 3-åringar eller liknande. Plötsligt har de ju blivit tonåringar och vuxit som ogräs och är numera huvudet längre än mig! Jag kan inte ens hindra mig själv från att säga sådär, för då känns det som att jag sätter i halsen. Det bara måste ut!

Det här med att städa...
Som barn var det ett nödvändigt ont, då föräldrarna sa det. Som vuxen är det en härlig tillfredsställelse med att nyss ha storstädat hemmet. (Inte att jag ser fram emot att städa, men jag ser fram emot resultatet. Då jag väl tagit mig själv i kragen, vill säga).

Tänk vad jag ogillade att behöva sitta och lyssna på vuxna som pratade om vuxna saker, som deras jobb eller om hus och världen. Men numera är det ju roligt att prata om sådant!

Tänker att jag nog måste bita i det sura äpplet och inse att jag faktiskt nog bör börja titulera mig själv som vuxen.

Cykel!

Yeah!
Nu har jag äntligen en cykel! Det blev en Cresent, Tove. Med cykelkorg och pakethållare. Är så glad att jag äntligen har en cykel!
Dock blev turen hem från affären ett rejält träningspass. Haha!
Försäljaren var jättetrevlig och hjälpte mig välja extra lås och en hjälm som sitter bra på mitt huvud. Så då när folk började strömma till och dra i honom när han höll på att ta betalt av mig, så kände jag inte för att be om hjälp med att ställa in höjden på sadeln. Jag tänkte att det kan jag ordna när jag kommer hem. Kan ju inte vara allt för jobbigt att cykla 3km på för låg sadel...
Snacka om träningsvärk! Jag har haft så ont i rumpan och benen att jag knappt sovit något. Vaknade vid 5 och kravlade mig då upp för att göra maken sällskap (han jobbade idag). Hunden och jag följde honom till hans jobb, vände sedan om hemåt och jag tog ett par värktabletter innan jag dunsade ned i soffan. Vaknade 3(!) timmar senare, väldigt behagligt utvilad, men lite stressad över att dagen sprungit ifrån mig, hehe.

Så, glad, men med en väldigt jobbig träningsvärk, just nu. Förhoppningsvis kommer jag klara av att cykla på cykeln lite bättre nu framöver, då jag har höjt sadeln.

Hoppas ni har en trevlig helg!