Vuxen? Jag?!

Tänk vad vuxenlivet kan vara konstigt om man tänker på det ur ett barns ögon.
Jag har på sistone tänkt mycket på vad jag skakade på huvudet åt som barn, men som jag numera, som en vuxen, tycker är riktigt roligt eller ger mig en känsla av tillfredsställelse.

Utropet: "Men guu så stor du har blivit! Jag minns när du var såhär liten!"(Gest med händerna som för att visa hur liten personen var då).
Som barn störde det mig något oerhört att få höra det där titt som tätt av bekanta till familjen.
Men som vuxen kommer jag på mig med att göra det titt som tätt. För guu vad stor de har blivit! De där barnen som jag minns som 3-åringar eller liknande. Plötsligt har de ju blivit tonåringar och vuxit som ogräs och är numera huvudet längre än mig! Jag kan inte ens hindra mig själv från att säga sådär, för då känns det som att jag sätter i halsen. Det bara måste ut!

Det här med att städa...
Som barn var det ett nödvändigt ont, då föräldrarna sa det. Som vuxen är det en härlig tillfredsställelse med att nyss ha storstädat hemmet. (Inte att jag ser fram emot att städa, men jag ser fram emot resultatet. Då jag väl tagit mig själv i kragen, vill säga).

Tänk vad jag ogillade att behöva sitta och lyssna på vuxna som pratade om vuxna saker, som deras jobb eller om hus och världen. Men numera är det ju roligt att prata om sådant!

Tänker att jag nog måste bita i det sura äpplet och inse att jag faktiskt nog bör börja titulera mig själv som vuxen.