Tiden?

Vart tog tiden vägen?
Det känns som att den springer ifrån mig. Jag hinner inte med och känner mig helt slut.
När blev jag 28? Hur sjuttsingen kan min man bli 31 i år? Å hunden, han är redan 4 år gammal!

Jag pratade med grannen om deras barn och fick då veta att deras äldsta blir 10 i år...10! Detta föräldrapar är lika gamla som min make! Och jag vill minnas att deras äldsta såg väldigt liten ut då vi blev grannar, för snart 3 år sedan... Så när blev han så stor?

Mina föräldrar är snart båda pensionärer...när hände det? De fyllde ju nyss 50?!

Just nu känns det som att jag springer och försöker komma ikapp, men att jag inte lyckas, hur jag än gör. Det som känns som en dag, kan vara så mycket som en vecka, eller en månad. Det känns som att om jag blinkar, så har det plötsligt gått ett halvår.

Vad har jag hunnit på denna tid? frågar jag mig då och då.
Det var faktiskt först då jag berättade för en i jobbet vad jag har jobbat med tidigare, som jag fick lite perspektiv på mitt liv. För hen svarade med att säga: "Oj! Så mycket du har hunnit med."
"Nja...jo, kanske..." blev mitt svar. För kanske jag ändå har hunnit en hel del i mitt liv, även om jag själv inte uppfattar det så. Jag har ju hunnit testa några olika yrken, olika arbetsplatser och även bott på några olika orter. Utöver det har jag hunnit finna en människa jag verkligen älskar och som jag dessutom hunnit gifta mig med.

Men det jag tror grämer mig mest, och gör så att jag känner mig stressad över hur tiden springer ifrån mig, är att jag ännu inte funnit mig någon riktig vän här i Norrbotten. Det känns nästan hopplöst. För hur jag än vrider och vänder på mig, så känns det inte som att jag riktigt är välkommen. De som är födda och uppvuxna här verkar finna varandra, även nya konstellationer, men vi som är inflyttade får försöka finna andra som även de är inflyttade. För ingen infödd blir vän med en inflyttad...
Jag när fortfarande en förhoppning om att jag ska snubbla över någon som jag verkligen klickar med. Men hoppets låga falnar sakta. Så jag är rädd att jag en dag kommer säga till min make att jag vägrar bo kvar, för att jag i så fall kommer vara helt galen och svältfödd på socialt umgänge utanför vår familj.
Av någon anledning är jag av uppfattningen att det är lättare att skapa nya bekantskaper och vänskapsband i de lite mer sydliga delarna av landet. För mina vänner som bor i Gävleborgs län och söderut, verkar hela tiden utöka sin bekantskapskrets, medan jag upplever stiltje i min.
Eller så är det att jag är så pass "gammal" och fortfarande inte har barn, som gör att jag inte tycks välkommen i någon vänkrets. För de som har barn vill prata med andra som har barn. Medan de som inte har barn vill prata om singellivet och/eller fester, vilket inte hör till mitt intresseområde.

Aja...nu har jag vältrat mig klart i min lilla offerkofta.
Åter till vardagen och (om ett par timmar) midsommarfirande.

Ha det!

Vuxen? Jag?!

Tänk vad vuxenlivet kan vara konstigt om man tänker på det ur ett barns ögon.
Jag har på sistone tänkt mycket på vad jag skakade på huvudet åt som barn, men som jag numera, som en vuxen, tycker är riktigt roligt eller ger mig en känsla av tillfredsställelse.

Utropet: "Men guu så stor du har blivit! Jag minns när du var såhär liten!"(Gest med händerna som för att visa hur liten personen var då).
Som barn störde det mig något oerhört att få höra det där titt som tätt av bekanta till familjen.
Men som vuxen kommer jag på mig med att göra det titt som tätt. För guu vad stor de har blivit! De där barnen som jag minns som 3-åringar eller liknande. Plötsligt har de ju blivit tonåringar och vuxit som ogräs och är numera huvudet längre än mig! Jag kan inte ens hindra mig själv från att säga sådär, för då känns det som att jag sätter i halsen. Det bara måste ut!

Det här med att städa...
Som barn var det ett nödvändigt ont, då föräldrarna sa det. Som vuxen är det en härlig tillfredsställelse med att nyss ha storstädat hemmet. (Inte att jag ser fram emot att städa, men jag ser fram emot resultatet. Då jag väl tagit mig själv i kragen, vill säga).

Tänk vad jag ogillade att behöva sitta och lyssna på vuxna som pratade om vuxna saker, som deras jobb eller om hus och världen. Men numera är det ju roligt att prata om sådant!

Tänker att jag nog måste bita i det sura äpplet och inse att jag faktiskt nog bör börja titulera mig själv som vuxen.