Jag känner ångest. Bara jag ska gå utanför dörren så kan jag få en känsla av panik och ångest. Inte över att träffa folk, utan över att träffa människor som jag känner igen, eller som känner igen mig. Som då kommer vilja prata med mig om mitt mående, eller om min tillbakagång till jobbet. Jag kan gärna ha tomma samtal med människor jag inte känner, d.v.s. hälsa på dem och prata om vädret. Men så fort det kommer ett krav in i bilden, oavsett om det är verkligt eller bara existerar i mitt huvud, så får jag ångest.
Mitt liv som verkligen skulle börja nu, nu när jag äntligen fick ett lång-vik, och så klarar jag inte av det och blir sjukskriven pga stress... Nu känns det som att livet står på paus. Som att jag kommer behöva börja vända på varje krona och inte komma någonstans i mitt liv. Som att jag är värdelös och befinner mig i ingenstans. Inte landet ingenstans, för det hade varit fantastiskt. Utan i inget. Det finns inget här. Inget kommer hända här. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att något ska hända. För att livet ska börja gå framåt igen. Jag känner mig vilsen och rädd.
På sätt och vis skulle jag vilja tillbaka till skolbänken. Men det är nog mest för att som student fick jag träffa andra som också var vetgiriga och var intresserade av omvärlden. Medan jag upplever att jag just nu bara träffar folk som är intresserade av vad som sker i deras egna lilla samhälle, men inte bryr sig om omvärlden. Eller..jo, det gör dem, då det påverkar dem. Så om det är en naturkatastrof i det land de hade tänkt fara till på sin semester, då är det hemskt. Och de bryr sig just då. Men så fort de inte berörs av nyheterna, så är det bara en ryck på axeln och sedan talar de om den där stackars "Frida" vars barn bröt benet, eller om "Anders" som det ryktas är otrogen mot sin fru. Om de ens bryr sig om människorna i sin omgivning. Oftare pratar de om "Paradise hotel" eller om kläder och inredning.
Varför känner jag mig som att jag är ensam, i en värld där folk mest bryr sig om vad Kardashians har för sig? Varför, när vi nu existerar i en värld där information bara är några knapptryck bort, verkar ingen bry sig om fakta? Varför verkar folk mer ytliga och korkade nu, när de kan lära sig vad som helst, när som helst? Varför verkar jag inte hitta någon som är vetgirig? (Utöver min make).
Vart finns alla dessa fantastiska människor som bryr sig mer om utveckling och fakta och man kan ha intressanta diskussioner med?
Jag känner mig som en uggla omgiven av getter.
Nu har jag ju åtminstone min make, som också är vetgirig. Men resten av människorna jag har kommit att lära känna här i staden, är getter som springer omkring och är väldigt nöjda med sin egna lilla värld. Hoppar och gör trix, men bryr sig inte om vad som sker i en annan landsdel.
Suck. Nu tryter orden och jag känner mig handlingsförlamad och frustrerad.
