Jag börjar känna att målet med bloggen har bleknat. Jag behöver fortfarande bli av med lite övervikt, men jag är inte en tränings- eller mat-människa, så själva den resan är ganska tråkig enligt mig.
Det som snurrar i mitt huvud just nu är barn. Guuu vad jag vill ha barn! Det känns så mysko att säga att man vill ha barn, är inte det något som bara ska hända? För om man säger att man vill ha barn känns det nästan som att säga att man vill ha hund...för det är ju något man bestämmer sig för och går ut och skaffar med någon annans hjälp. Men att skaffa barn ska ju vara något mellan ett par. I alla fall i de flesta heteroförhållandena. Dock kan vi inte få barn på egen hand, så vi kommer behöva söka hjälp utifrån, eller adoptera. Men det känns så konstigt att det ska krävas att någon annan lägger sig i ens liv, på ett så privat plan.
Det sticker till i mig av avundsjuka och irritation när folk tycks få barn till höger och vänster, allra helst då jag vet ett par stycken som verkligen inte borde skaffa barn, då de inte ens kan ta hand om sig själva. Så risken är stor att deras barn kommer behöva hjälp av socialen. Därför blir jag lite arg, varför ska det vara omöjligt för mig och min karl att skaffa barn ihop, då vi är självförsörjande och har en fungerande vardag och fritid, medan folk som har alkohol eller drogproblem tycks trycka ur sig en unge i kvarten...
Jag har inget emot att adoptera, utan det är mer det här att någon annan bestämmer om vi duger eller inte. På grund av detta så ska vi gifta oss, trots att det inte är något som någon av oss egentligen brinner för. Men vi vet att det kan komma att bli enklare att adoptera om vi är gifta. Som att en papperslapp avgör om man är ett bra par eller inte...
Jag har en vän som kommer få barn om ett par dagar, en annan som kommer få i höst och ett flertal bekanta som har fått eller ska få barn i år. Jag är jättelycklig å deras vägnar, men samtidigt vill jag sätta mig i ett hörn och gråta över att det kanske ligger flera år framåt att jag ska få bli mamma.
Jag skulle vilja ha barn nu, helst nyss. Om nätterna, när jag inte kan sova, tittar jag på barnsaker. Sängar, kläder, vagnar, leksaker mm. Jag drömmer om att ha en liten knubbig hand i min. Att få visa världen för ett litet nyfiket barn. Att få torka ren en kladdig kind. Att få snusa och pussa på ett nybadat barn. Att få glädjas över barnets framsteg och finnas där för att trösta och stötta barnet.
Jag vill ge ett barn den bästa starten i livet jag kan ge. Jag är inte perfekt, men jag har ett hjärta som flödar över av kärlek och jag hoppas och önskar att jag en dag ska få överösa ett barn med all denna kärlek.
Jag drömmer ibland om hur min kille leker med vårt barn, hur han med sin busiga sida får barnet att kikna av skratt och jag står lite bakom och bara myser av scenen framför mig. Han kan verkligen bli en härlig far, jag ser potentialen hos honom. Jag tycker mig höra i hans röst att hans längtan också växer sig allt större.
Från att vi har pratat om att vi ska söka hjälp för att skaffa barn till om ett år, så låter det nästan numera som att han vill söka hjälp redan i vinter. Han har självmant börjat prata om olika scenarion med barn, som exempelvis hur roligt det skulle vara att fara till ett zoo med ett barn. Att få visa upp alla djuren och äta picknick ute i det gröna.
Jag känner verkligen att jag är redo för barn nu, och väntan blir allt jobbigare för varje vecka som går. Men jag står strax inför att byta jobb, så det vore skönt att ha det gjort innan vi påbörjar vår resa mot att bli föräldrar. Så just nu handlar livet om att bita ihop och ändå våga drömma om framtiden.
