Yeah!
Nu har jag äntligen en cykel! Det blev en Cresent, Tove. Med cykelkorg och pakethållare. Är så glad att jag äntligen har en cykel!
Dock blev turen hem från affären ett rejält träningspass. Haha!
Försäljaren var jättetrevlig och hjälpte mig välja extra lås och en hjälm som sitter bra på mitt huvud. Så då när folk började strömma till och dra i honom när han höll på att ta betalt av mig, så kände jag inte för att be om hjälp med att ställa in höjden på sadeln. Jag tänkte att det kan jag ordna när jag kommer hem. Kan ju inte vara allt för jobbigt att cykla 3km på för låg sadel...
Snacka om träningsvärk! Jag har haft så ont i rumpan och benen att jag knappt sovit något. Vaknade vid 5 och kravlade mig då upp för att göra maken sällskap (han jobbade idag). Hunden och jag följde honom till hans jobb, vände sedan om hemåt och jag tog ett par värktabletter innan jag dunsade ned i soffan. Vaknade 3(!) timmar senare, väldigt behagligt utvilad, men lite stressad över att dagen sprungit ifrån mig, hehe.
Så, glad, men med en väldigt jobbig träningsvärk, just nu. Förhoppningsvis kommer jag klara av att cykla på cykeln lite bättre nu framöver, då jag har höjt sadeln.
Hoppas ni har en trevlig helg!
lördag 27 april 2019
måndag 22 april 2019
Tankar som grott nu under påskledigheten
Hej där!
Ni vet, jag har ju skrivit tidigare att vi ska vänta med att försöka skaffa barn tills jag har en tillsvidareanställning?
Min karl tycker nu att vi ska börja försöka på en gång, då jag har fått ett längre vikariat som sträcker sig till hösten 2020, vilket innebär att jag blir konverterad i kommunen under den tiden.
Men jag känner mig osäker på hur det påverkar mitt anseende, om jag plötsligt blir gravid och inte kan arbeta under hela mitt vikariat. Allra helst då jag ska täcka för en som ska få barn i sommar. Så det känns ju lite smått dumt om jag plötsligt skaffar barn, och min arbetsgivare måste ta in någon annan för att täcka för mig, p.g.a. föräldraledighet, när jag är anställd för att täcka för en annan som är föräldraledig...
Så jag vet inte riktigt om jag vill börja försöka nu. Men samtidigt vill jag verkligen ha barn, helst nyss.
Det är tänkt att min karl ska börja plugga till hösten och vi hade väl en tanke om att det skulle kunna passa bra med barn samtidigt som han pluggar. För då kan han ta hand om barnet/barnen på dagen, så att jag kan jobba, och så kommer jag hem och tar hand om den/dem på kvällen, så att han kan plugga. Min make är nämligen väldigt säker på att han kan plugga 100% och bara behöva studera ett par timmar per dag, då han alltid har haft lätt för att lära.
Men vi får väl se hur det blir med den saken. Jag funderar på att försöka få tag i en som jag jobbar med tidigare, som berättat för mig att hon skaffade barn innan hon konverterade, men att det ändå gick bra. Så jag tänkte kolla hur hon gjorde då, samt om hon har några tips eller idéer/tankar till mig.
Hon sa nämligen för två år sedan att hon tyckte jag skulle försöka skaffa barn nu, om det är vad jag ville, och ta allt annat sedan. Eftersom det löste sig för henne.
Men våra chefer jobbar på samma kontor...så jag är rädd att det i så fall kanske kommer fram till hen på något sätt. Nog för att man inte ska få bli diskriminerad p.g.a. graviditet, men jag är ändå rädd för att det ska påverka mig negativt.
Så kanske att jag borde kontakta facket i stället. Fråga dem hur jag bör förbereda mig om vi nu ska försöka skaffa barn. Om jag behöver säga till om något särskilt till arbetsgivaren, för att behålla mina LAS-dagar. Eller om de kanske avråder mig fram tills jag har fått konverteringen gjord... Eller om de kanske stöttar mig i hur jag ska vara gentemot arbetsgivaren för att det ska bli så bra som möjligt. För jag vill gärna arbeta kvar i organisationen. Men jag börjar känna mig orolig över hur svårt det kommer vara för oss att få barn. Så jag vill gärna börja så snart som möjligt. Jag är ju ändå 28 år nu. Efter 25 går det tydligen bara utför. Så det har redan börjat bli svårare för oss, inte bara genom att min make mest troligt skjuter löst, utan även att min kropp blir sämre och sämre lämpad att bära och föda ett barn.
*Djup suck*. Ja, så går mina tankar just nu. Jag ska dock försöka tala med facket om en annan grej redan i slutet av maj/början av juni, som kanske gör så att jag konverterar redan i sommar. För om jag blir konverterad redan i sommar, så kommer jag nog känna att jag ändå har säkerheten av en anställning i organisationen, bara det att jag inte har en specifik tjänst. Så då kanske jag vågar påbörja våra försök att utöka familjen. (Jag kommer ha antalet dagar då, men en liten formalitet har gjort att jag kanske behöver ett år till innan jag blir konverterad. P.g.a. att det står fel anställning i ett av anställningsbesluten).
Jag hoppas ni andra har det bra!
Att ni haft en härlig påsk och att ni känner vårkänslorna spira i er! (Tänker på er pollenallergiker).
Mina vårkänslor har gjort så att jag vill skaffa en cykel! Förhoppningsvis kan jag få till så att jag cyklar till och från jobbet varje dag i sommar! Är en önskan just nu i alla fall. Så jag hoppas på en sommar med härligt varma dagar och regntunga nätter (vi behöver verkligen vätan).
Lite såhär i efterhand:
Glad Påsk!
Ni vet, jag har ju skrivit tidigare att vi ska vänta med att försöka skaffa barn tills jag har en tillsvidareanställning?
Min karl tycker nu att vi ska börja försöka på en gång, då jag har fått ett längre vikariat som sträcker sig till hösten 2020, vilket innebär att jag blir konverterad i kommunen under den tiden.
Men jag känner mig osäker på hur det påverkar mitt anseende, om jag plötsligt blir gravid och inte kan arbeta under hela mitt vikariat. Allra helst då jag ska täcka för en som ska få barn i sommar. Så det känns ju lite smått dumt om jag plötsligt skaffar barn, och min arbetsgivare måste ta in någon annan för att täcka för mig, p.g.a. föräldraledighet, när jag är anställd för att täcka för en annan som är föräldraledig...
Så jag vet inte riktigt om jag vill börja försöka nu. Men samtidigt vill jag verkligen ha barn, helst nyss.
Det är tänkt att min karl ska börja plugga till hösten och vi hade väl en tanke om att det skulle kunna passa bra med barn samtidigt som han pluggar. För då kan han ta hand om barnet/barnen på dagen, så att jag kan jobba, och så kommer jag hem och tar hand om den/dem på kvällen, så att han kan plugga. Min make är nämligen väldigt säker på att han kan plugga 100% och bara behöva studera ett par timmar per dag, då han alltid har haft lätt för att lära.
Men vi får väl se hur det blir med den saken. Jag funderar på att försöka få tag i en som jag jobbar med tidigare, som berättat för mig att hon skaffade barn innan hon konverterade, men att det ändå gick bra. Så jag tänkte kolla hur hon gjorde då, samt om hon har några tips eller idéer/tankar till mig.
Hon sa nämligen för två år sedan att hon tyckte jag skulle försöka skaffa barn nu, om det är vad jag ville, och ta allt annat sedan. Eftersom det löste sig för henne.
Men våra chefer jobbar på samma kontor...så jag är rädd att det i så fall kanske kommer fram till hen på något sätt. Nog för att man inte ska få bli diskriminerad p.g.a. graviditet, men jag är ändå rädd för att det ska påverka mig negativt.
Så kanske att jag borde kontakta facket i stället. Fråga dem hur jag bör förbereda mig om vi nu ska försöka skaffa barn. Om jag behöver säga till om något särskilt till arbetsgivaren, för att behålla mina LAS-dagar. Eller om de kanske avråder mig fram tills jag har fått konverteringen gjord... Eller om de kanske stöttar mig i hur jag ska vara gentemot arbetsgivaren för att det ska bli så bra som möjligt. För jag vill gärna arbeta kvar i organisationen. Men jag börjar känna mig orolig över hur svårt det kommer vara för oss att få barn. Så jag vill gärna börja så snart som möjligt. Jag är ju ändå 28 år nu. Efter 25 går det tydligen bara utför. Så det har redan börjat bli svårare för oss, inte bara genom att min make mest troligt skjuter löst, utan även att min kropp blir sämre och sämre lämpad att bära och föda ett barn.
*Djup suck*. Ja, så går mina tankar just nu. Jag ska dock försöka tala med facket om en annan grej redan i slutet av maj/början av juni, som kanske gör så att jag konverterar redan i sommar. För om jag blir konverterad redan i sommar, så kommer jag nog känna att jag ändå har säkerheten av en anställning i organisationen, bara det att jag inte har en specifik tjänst. Så då kanske jag vågar påbörja våra försök att utöka familjen. (Jag kommer ha antalet dagar då, men en liten formalitet har gjort att jag kanske behöver ett år till innan jag blir konverterad. P.g.a. att det står fel anställning i ett av anställningsbesluten).
Jag hoppas ni andra har det bra!
Att ni haft en härlig påsk och att ni känner vårkänslorna spira i er! (Tänker på er pollenallergiker).
Mina vårkänslor har gjort så att jag vill skaffa en cykel! Förhoppningsvis kan jag få till så att jag cyklar till och från jobbet varje dag i sommar! Är en önskan just nu i alla fall. Så jag hoppas på en sommar med härligt varma dagar och regntunga nätter (vi behöver verkligen vätan).
Lite såhär i efterhand:
Glad Påsk!
tisdag 9 april 2019
Vårkänslor
Halloj
Verkar som att det är lite svårstartat det här att få igång mig själv att skriva oftare...
Aja, a work in progress.
Två bloggare som jag följer aktivt har fått barn nu i år. Jag är otroligt lycklig för dem och blir innerligt lycklig varje gång jag ser bilder på deras små knyten.
Men samtidigt gör det så ont i mig själv. Tårarna rinner och jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva samma lycka. Planen för maken och mig har varit att jag ska få en tillsvidaretjänst innan vi börjar kolla upp varför vi inte får barn på egen hand. Och nu är jag väl närmre än jag någonsin varit tidigare. I slutet av maj ska jag påbörja ett längre vikariat inom kommunen, som sträcker sig lite över ett år. Så då får jag ihop LAS-tid och när vikariatet går ut så vet jag en kollega som fyller 65, så hon ska kanske gå i pension då. Så, vem vet, kanske att jag får den tjänsten då. Så innan jag fyller 30 borde vi kunna påbörja våra försök att få barn på riktigt. Hoppas kan man ju.
När jag fick vikariatet så sa min man att vi kanske ska börja redan nu, för det borde vara säkert att jag får en tjänst inom kommunen. Men jag är rädd att det ska bita mig i arslet om jag inte säkrar en tjänst innan vi skaffar barn.
Tråkigt nog så känner jag inte riktigt att jag har någon att prata med om min barnlängtan. De som har barn redan känner ju inte längre den där längtan, samt att de jag känner som har barn har inte haft några problem att få dem.
De som inte har barn, i min vänskapskrets, verkar inte ha någon barnlängtan, så de kan jag inte heller vända mig till.
Så just nu känns det som att det bara är min make och jag som har svårt att få barn och längtar efter att få bli fler i familjen. Ganska ensamt, med andra ord.
Over and out
Verkar som att det är lite svårstartat det här att få igång mig själv att skriva oftare...
Aja, a work in progress.
Två bloggare som jag följer aktivt har fått barn nu i år. Jag är otroligt lycklig för dem och blir innerligt lycklig varje gång jag ser bilder på deras små knyten.
Men samtidigt gör det så ont i mig själv. Tårarna rinner och jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva samma lycka. Planen för maken och mig har varit att jag ska få en tillsvidaretjänst innan vi börjar kolla upp varför vi inte får barn på egen hand. Och nu är jag väl närmre än jag någonsin varit tidigare. I slutet av maj ska jag påbörja ett längre vikariat inom kommunen, som sträcker sig lite över ett år. Så då får jag ihop LAS-tid och när vikariatet går ut så vet jag en kollega som fyller 65, så hon ska kanske gå i pension då. Så, vem vet, kanske att jag får den tjänsten då. Så innan jag fyller 30 borde vi kunna påbörja våra försök att få barn på riktigt. Hoppas kan man ju.
När jag fick vikariatet så sa min man att vi kanske ska börja redan nu, för det borde vara säkert att jag får en tjänst inom kommunen. Men jag är rädd att det ska bita mig i arslet om jag inte säkrar en tjänst innan vi skaffar barn.
Tråkigt nog så känner jag inte riktigt att jag har någon att prata med om min barnlängtan. De som har barn redan känner ju inte längre den där längtan, samt att de jag känner som har barn har inte haft några problem att få dem.
De som inte har barn, i min vänskapskrets, verkar inte ha någon barnlängtan, så de kan jag inte heller vända mig till.
Så just nu känns det som att det bara är min make och jag som har svårt att få barn och längtar efter att få bli fler i familjen. Ganska ensamt, med andra ord.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)