Utmattad?

Det har tydligen blivit allt vanligare med att unga kvinnor blir sjuka av stress. Utmattade.
Jag började gråta en tisdag morgon innan jag skulle till jobbet, vilket inte var ovanligt, jag hade gråtit före och efter jobbet ett tag. Men den här gången så kunde jag inte sluta gråta. Jag klarade inte av att bita ihop. Jag grät från 6:15 till 10:00, nonstop. Sen grät jag av och till under dagen och resten av veckan.

Nu gömmer jag mig för folk, vill vara ifred, men samtidigt känner jag mig fruktansvärt ensam.
Jag mår dåligt över att det där diskberget bara växer och växer. Men jag orkar knappt ta mig upp ur sängen vissa mornar.
Vissa nätter kan jag inte somna förrän framåt morgonen, men går hela dagarna och känner mig så slut att jag borde däcka så fort jag lägger huvudet på kudden. Men nej, i stället ligger jag och vrider och vänder på mig.
Det känns som att jag är i ett vakuum. Jag gråter inte så ofta just nu. Men jag får svårt att andas och ett tryck över bröstet titt som tätt. Orkar inte ta mig för att göra något, men önskar att något ska hända.

Kändes nästan fult att jag fick höra att jag nog mår bättre för att jag skrattade till en sväng. För jag känner mig inte bättre. Jag känner att jag hamnat är en skugga av mitt forna jag. Visst, jag kan skratta och skämta med folk. Men jag känner mig tom och trött. Det fick mig att tänka på folk som tar sitt liv, de brukar ju verka som gladast då de har bestämt sig för att avsluta allt. Så folk tror ju att de mår bra, men det gör de ju uppenbarligen inte. Så att någon skrattar och skämtar behöver inte betyda att den mår bra. Kanske den är väldigt duktig på att dölja sitt mående, eller kanske den mår bra just nu, i denna stund. Men det betyder inte att den personen inte kommer gå hem och dra täcket över sig och gråta hjärtat ur sig sen.
På grund av den kommentaren känner jag mig nästan rädd för att skratta eller skämta kring folk, för då kommer de säkert tycka att jag mår bättre, och tvinga mig tillbaka till jobbet och kraven kommer öka på mig igen... Men jag känner mig inte redo för det än.

Jag känner mig tom, värdelös. Det är ju jag som ställer upp och hjälper folk. Jag har alltid varit den som medlat i min familj och som försökt få alla att må bra. Jag vill hjälpa folk i min omgivning. Men nu orkar jag knappt ta hand om mig själv.

Jag har ibland knappt orkat gå ut med hunden, redan i vintras. Nu undrar jag om det var ett tidigt tecken på stress.
Sista veckorna på jobbet skakade jag ofta i händerna när jag skulle fika/äta. Hade ont i huvudet och lederna. Vaknade med hjärtat hamrandes i bröstet, utan att veta vart stressen kom ifrån.
Jag tuggade igenom alla händelser på jobbet. Allt jag gjort, allt jag skulle göra och allt som skulle komma att behöva göras i framtiden. Allt malde på i en strid ström.
Det var allt jag tänkte på när jag kom hem från jobbet. Det var allt jag pratade om med min karl. Det var allt jag försökte undvika när jag var ledig, men som ändå stod där i dörren som en envis stalker som vägrade lämna mig ifred.
Jag frågade mig flera gånger per dag: vad gör jag fel, vad borde jag göra annorlunda?
Det var en konstant loop som spelades upp i huvudet.

Känslan av att jag behövde steppa upp, och göra bättre ifrån mig, låg hela tiden där i utkanten. Jag dög inte, jag räckte inte till. För det är vad jag fick höra av mina medarbetare.
Tydligen så ska man ju, med mitt jobb, veta allt första dagen man jobbar, oavsett om man fått någon introduktion eller ej. Man får inte heller säga att man inte vet en sak, men att man ska kolla upp det. För man får inte erkänna att man inte vet. En person med min tjänstetitel får inte erkänna att den inte har koll på vissa saker. Den får inte heller fråga efter förslag och idéer från sina medarbetare. För man ska vara allvetande och sitta på alla lösningar själv. (Trots att forskning visar på att det faktiskt är riktigt positivt att involvera medarbetarna och låta dem känna sig delaktiga).
Jag blev ifrågasatt och påhoppad titt som tätt. Trots att de visste att jag inte hade hunnit få någon introduktion (pga sjukdom på arbetsplatsen). Trots att jag försökte förklara att jag gör mitt bästa och att jag vill allas bästa, så kände jag mig hotad och ovälkommen.
Väldigt dumt av mig att inte förstå att jag ju borde ha koll på allt, så fort jag fick titeln chef...

Det känns väldigt fult att jag haft jobb som chef i flera andra grupper, under samma arbetsgivare. Men aldrig då upplevt att jag förväntats vara någon übermensch som har övernaturliga krafter och stenkoll på allt och alla. Folk har förstått om jag behövt kolla upp något och sedan återkoppla till dem. Eller om jag råkade missa något. Men nej, inte den här gruppen. Den här gruppen hade inget överseende med att jag jobbat med annat ett tag och att jag inte fick någon ordentlig start när jag kom till dem. Jag förväntades ha samma koll som den ordinarie chefen, men utan någon inlärningsperiod.
De kom med konstiga uttalanden, om att de hade sett att de faktiskt hade rätt till olika saker enligt avtalet. Så som att gå till läkaren på betald arbetstid. När jag då visade på det motsatta, på arbetets egna hemsida. Så trodde de mig inte. Utan jag skulle behöva leta fram det faktiska avtalet, med underskrifterna från facket, innan de skulle tro mig. Nu gav de sig när jag fick tag i en artikel från kommunalarbetaren, som var från början av 2000-talet. Plötsligt blev det väldigt tyst om det här med läkarbesök. De kunde inte ens ta fram det de hade läst som påvisade motsatsen. Sen fortsatte det i samma anda. Jag skulle leta upp och bevisa motsattsen till typ allt de kunde tänkas komma på.
Det hade inte förvånat mig om de hade försökt övertala mig att börja betala för deras resor till och från jobbet...
Att alltid behöva vara förberedd på att bli utskälld, eller idiotförklarad, tog tillslut ut sin rätt. Nu undrar jag varför jag inte orkade. Varför lyckades inte jag, som är utbildad beteendevetare, handskas med situationen?

Jag känner mig värdelös och är rädd att jag förstört resten av mitt liv.
En kompis skickade en länk till SVT's Uppdrag granskning: Sjukt Stressad. 
Är jag verkligen så illa däran som de jag ser i serien? Jag kan väl inte vara sjuk? Fysiskt sjuk, ja ibland, men psykiskt? Nä, inte jag!
Men när jag tittar på serien så känns det som att jag nästan alltid balanserat på den där gränsen, gränsen till att stressen skulle bli för mycket. Redan som barn hade jag en känsla av att jag behövde vara perfekt. På universitetet lyckades jag släppa det lite, jag var nöjd om jag blev godkänd på en uppgift och jag kände att det fick räcka att jag pluggade, jag ville inte jobba och riskera att studierna skulle bli lidande. Gu så tacksam jag är nu för att jag gjorde det valet! Men jag kände mig lat i jämförelse med många klasskamrater, för de studerade, jobbade och tog hand om småbarn.
Men kanske det var anledningen till att många med barn plötsligt hoppade av? För att de inte orkade och/eller blev sjuka av stress?

Varför tycks det vara ett krav på folk idag, att de ska göra allt och lite till? Det räcker inte att de studerar, de ska jobba också. Gärna samtidigt som de har någon hobby de lägger ned själ och hjärta i. Glöm inte bort att de också ska vara goda vänner, som finns där i vått och torrt. Just ja! De ska ju även orka med en partner och barn också! De ska även vara en god dotter/svärdotter och hålla efter i hemmet!
Listan kan göras oändligt lång. Lägg då till att man även ska visa upp en god fasad, exempelvis på instagram och facebook. Orkar man inte interagera via dessa sociala kanaler så blir det som att man inte finns, man blir exkluderad från socialt umgänge/samhället. (i alla fall enligt mina egna erfarenheter).

Så kanske det inte är så konstigt att folk mår sämre och sämre i dagens samhälle?
Men orkar jag vara så stark att jag tar bort mina sociala medier? Orkar jag stå på mig och säga att det där orkar jag inte. Orkar jag besluta vad jag ska lägga energi på och samtidigt välja bort sådant jag inte orkar/vill lägga energi på? För då blir jag ju en avvikelse, då avviker jag från den sociala normen...

Vem orkar vara en avvikelse, även om det är för ens eget bästa?