Det här året började inte så trevligt. I början av januari somnade min farmor in. Hon var 101 år och hade velat somna in för länge sedan, så på så sätt så är det bra att hon fick som hon ville. Men hon lämnade ett tomrum efter sig. Jag brukade prata med henne en gång varje vecka, och jag kommer fortfarande på mig själv med att ibland tänka att jag ska ringa henne när jag kommer hem, eller till helgen. Men direkt efter att jag tänkt den tanken, kommer jag på att det inte går. Känns så konstigt hur en människa kan finnas där ena stunden, för att i nästa inte längre finnas bland oss.
Trots att jag var på begravningen så känns det fortfarande inte verkligt. Jag var nära att fråga pappa idag om han hade pratat med farmor... Kan verkligen inte tänka mig hur det känns för en person att förlora sina förälrar, jag räds den dag jag kommer uppleva den förlusten.
Inatt drömde jag att min make hade blivit dödligt sjuk. Vi låg i sängen och han förklarade för mig att han älskar mig och att han vill att jag ska fortsätta leva även efter att han försvunnit. Vi kramade varandras händer och jag sa att jag inte ville att det skulle vara sant. Att jag inte vill leva ett liv som han inte är en del av.
Drömmen hoppade sedan till några veckor efter hans bortgång. Jag gick runt i lägenheten och sökte efter honom i varje rum. Jag visste att han var borta, men jag vägrade acceptera det. Rummen var mörka och tomma. Hur jag än gick runt så kunde jag inte hitta honom. Jag rörde vid hans saker som fortfarande fanns i lägenheten. Kände en sådan fruktansvärd tomhet inom mig. När jag hittade hans strumpor i soffan bröt jag ihop och hulkade ljudligt. Det som vanligtvis var en källa till klagan från mig, hade plötsligt blivit ett så starkt minne av honom och hans närvaro.
Folk kom förbi och försökte rycka upp mig, sade åt mig att leva livet, eftersom han ville det. Men jag kunde verkligen inte se mig själv gå vidare i livet utan honom, utan jag kunde bara existera för stunden. Jag kunde inte planera framåt och jag ville verkligen inte umgås med folk. Jag ville bara ha tillbaka honom.
När jag vaknade hade jag precis drömt att jag låg i sängen och sträckte ut handen efter honom, men fann bara en tom sida. Så jag sträckte försiktigt ut handen. Det kändes som en evighet innan min hand nådde hans varma ryggtavla. Jag ville inte störa hans sömn, så jag lät handen ligga kvar, lätt vidrörande hans rygg.
Min klippa, min trygga hamn. Han jag vill spendera evigheten med. Usch, vad jag räds en framtid utan honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar